When the tears come streaming down your face

Jag vill bara be om ursäkt för att min bloggning suger just nu. Har nog inte kommit in i min blogg rutin igen än efter min lilla blogg semester. Det är bara det att jag saknar konfan så jävla mycket. Vet att jag är skit löjlig, det har liksom gått två veckor sen vi kom hem så jag borde ha vant mig vid att inte träffa dom varje dag. Men jag saknar alla så sjukt mycket så att ni förstår inte. Det är så sjukt hur man bara kan sätta sig i en buss med sjuttio personer som man knappt känner och två veckor senare så betyder dom otroligt mycket för en. P2 är helt klart dom finaste människorna som jag känner, även dom som jag inte pratade så mycket med för om en inte var med så skulle det inte bli lika bäst som nu. Alla behövs! Både ledare och konfirmander. I sommar var den första gången då jag kände mig trygg i mig själv till hundra femtio procent, kände mig sedd för den jag var och första gången som jag var riktigt riktigt lycklig. Om ni konfirmander och ledare läser det här så älskar jag er så otroligt mycket. Jag är så glad att jag har fått träffat er. Längtar så otroligt mycket efter slutet på augusti då det är upptaktsvecka och återträff. Vi konfirmander ska ses innan dess men som sagt, alla behövs. På fredag ska jag iallafall träffa Pom som ska bli min assistent. Kan det bli bättre? Pom är den enda som jag inte är rädd för att tappa kontakten med från konfan för jag vet att det aldrig kommer att hända, vi är alldeles för tighta. Hon, CF och Jossan var dom som såg på mig hur jag mådde, om jag verkligen var glad eller om jag bara fejkade. För första gången så kände jag att jag hade en axel att gråta mot, eller tre rättare sagt. Jag kunde verkligen berätta allt för dom och det kan jag fortfarande. Längtar sjukt mycket till på fredag iallafall. Tänk att få krama Pom igen! Pratade med henne igår och det kändes sjukt skönt. Idag snackade jag med CF också, den schtekaren är lika skön som vanligt. P2 är världens bästa och fluffigaste personer!