My life

Den tionde november 1996 föddes en flicka. Flickans födelse var hård och hon fick syrebrist. Hon låg i kuvös men det såg illa ut för henne. Det var en kamp mellan liv och död så redan vid födseln var flickan tvungen att kämpa. Lyckligt vis så klarade hon sig men fick diagnosen CP-skada och enligt läkaren så skulle hon inte kunna göra något alls. Men flickan började att utvecklas. Hon började att leka och ''titta på lampor'' som andra barn. Hon började på dagis, lågstadium, mellanstadium och i ett ''vanligt'' högstadium. Hennes biologiska pappa dog när hon var fyra år men hon har alltid kämpat. Den flickan är jag, Natalie Chanise Eriksson Ahlgren.

Jag fyller sexton år i höst och har redan gått genom otroligt mycket. Men jag har alltid kämpat och aldrig gett upp. När jag nu tänker tillbaks på mina sexton år så är jag glad över att det blev som det blev och ångrar ingenting. Visst har jag sårat några, det gör alla någon gång. Ingen är perfekt och det var dumt av mig. Men faktum är att mitt förflutna har format mig till den som jag är idag. 

Jag är stolt över mitt liv och skulle aldrig vilja byta liv med någon annan. Hur än jävligt livet kan vara ibland så skulle jag aldrig vilja byta ut det. Alla måste uppleva dom jobbiga stunderna för att kunna uppskatta dom bra. Visst, jag är handikappad, jag kan inte gå, prata osv. men jag har miljoner saker att vara tacksam över. Jag har en underbar familj och släkt som jag älskar och som älskar mig, dom finaste vännerna som accepterar mig för den jag är, världens bästa assistenter som jämt finns för mig, ett tryggt hem, mat på bordet osv. Mitt liv är som en dans på rosor med några taggar här och där.