Min åsikt om Call me maybe och Pink fluffy unicorn

Call me maybe: Jag hörde den första gången när jag var med Elinor i våras och älskade den på en gång. Jag lyssnade på den 24.7, seriöst. Tyckte att den var så gullig. MEN typ sista bildlektionen i innan sommarlovet så spelade killarna i klassen den i fyrtio minuter!!! I början så blev vi tjejer glada men efter en kvart så blev vi galna.

Sen dess har jag hatat den. Trodde inte att det kunde bli värre men jag hade fel. Det kunde tydligen bli värre, mycket värre. På konfan så berättade jag att jag hatade den och det slutade med att Pom, Jossan, CF och Köttbit (Viktor) sjöng den så fort dom såg mig. Alla ledare gjorde det men dom fyra värst, CF var den värsta av alla. Jag hörde den minst tjugo gånger om dagen, helt seriöst.

Pink fluffy unicorn: P2s lägerlåt number one! Hörde den första gången nere vid badviken och tänkte WTF? Trodde det var Pink fucking unicorn först så nu har jag slutat att säga fucking och säger fluffy istället btw. Låten handlar iallafall om rosa fluffiga enhörningar som dansar på regnbågar och ordet SMILES beskriver dom bäst. Rätt flummig låt om man tänker efter. Som vanligt så var Pom, Jossan, CF, Köttbit och även Rasmus som var värst och påminde mig om låten varje halvtimme. Speciellt Köttbit. Jag undrar varför jag gillar dom här fem personerna mest på hela konfan, dom var ju dummast mot mig? Dom tvingade mig att moppa, sjöng dom här låtarna 24.7, blötte ner mig i badviken, körde mig i stolen så jag nästan dog och så vidare. Kom ihåg på en sagostund och ledarna rappade och Rasmus gjorde melodin till Pink fluffy unicorn, jag låg och sparkade på honom för det, haha.

Ja, jag blir fortfarande påmind om dom här låtarna. För det första så jobbar ju Pom hos mig, för det andra så spelas Call me maybe på radion all the time och för det tredje så kan man ju kommentera min blogg. Kolla bara vilken gullig liten kommentar som Köttbit skrev idag. Tack köttbiiiiiiiiit!