Även om jag tycker att det är grymt jobbigt att ha ett handikapp ibland så önskar jag aldrig bort det. Det skulle såklart vara kul att kunna gå och prata men mitt handikapp har ju format mig till den jag är idag - En stark tjej som kan inspirera andra. När jag var mindre så önskade att jag inte var handikappad. Jag grät mycket och skämdes över mig själv. Att inte kunna göra det som andra gjorde till exempel att springa, klättra i tråd och sånt som barn gör tyckte jag var hemskt. ''Varför just jag, mamma?'' Frågade jag min mamma om och om igen, ''Varför blev just jag, av miljarder, handikappad?''. Stackars mamma som stod svarslös och sa ''Jag vet inte, älskling''. Vad ska man svara på det liksom? Shit happens? Därför? Åren gick och det blev värre. Jag var till och med rädd att gå ut och leka med dom andra på gården. Jag brydde mig så mycket om vad andra tyckte om mig. Kunde knappt se mig i spegeln utan att må dåligt. Tänkte mycket på framtiden och undrade vilken kille som skulle gilla en sån ful tjej som mig.
När jag var tretton år så började jag att blogga och då märkte jag att jag var bra på något trots allt - Att skriva. Jag började att se positivare på livet och kämpa mer.
Nu sitter jag här, 15 år och är exakt den som jag är. Jag har insett hur mycket som jag har klarat under mitt liv. Jag föddes och överlevde mot alla odds och nu kämpar jag för att andra handikappade ska få det bättre. Jag går i en vanlig skola där det är sällan någon som mobbar mig. Jag har underbara vänner som älskar mig och jag skäms inte alls över mig för
alla är bra exakt som dom är, oavsätt om man har ett handikapp eller inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar