Våga

Jag har tänkt på en sak som Pom sa igår, att varje gång som man är på Karlberg så växer man psykiskt, och nu när jag har varit där två gånger så kan jag inte göra något mer än att hålla med. Man gör så mycket saker som man aldrig har gjort förut samtidigt som man träffar massa nya personer.

På konfan var det första gången som jag visade folk exakt den jag var. Jag tänkte ''Om dom ska gilla mig så ska dom fan gilla mig som den jag är trots att jag är annorlunda.'' Så jag åt som om jag vore hemma, sjöng som jag brukar göra i mitt rum då ingen hör, var med på alla sjuka aktiviteter trots att jag gjorde lite annorlunda och bara gjorde vad fan jag ville utan att ens tänka på hur jag gjorde det. Till exempel att åka till Korsika (en ö som man paddlar/ simmar till från Karlberg), jag var beredd på att det inte skulle gå eftersom att det typ är ett berg men jag sa till min ledare Boba att jag ville kolla om det funkade och han var fett positiv, jag tänkte att det ändå var kul att åka motorbåt. En kvart senare så satt jag på berget med alla andra och tänkte ''I'M THE FLUFFY KING OF THE WORLD!!!'' Jag var så himla stolt över att jag klarade att klättra/ gå upp för berget med hjälp av Köttbit. Jag sket i  vad alla tyckte om hur jag var. Jag är handikappad och det är inte mitt fel så varför ska jag gömma mig och inte göra dom sakerna som jag vill? Jag orkar inte bry mig om att jag är som jag är som jag brukade skämmas för när jag var yngre för jag har inget att skämmas för när det handlar om mitt handikapp eftersom att det är som sagt inte mitt fel. Det kunde hända vem som helst, mamma, pappa, någon av mina bröder, någon annan i P2 eller vem som helst men nu är det jag som blev det så det är bara att gilla läget och göra det bästa av situationen och inte deppa, det är ju mitt liv! Och alla i P2, ledare och konfirmander, accepterade mig precis som den jag var redan från början och frågade och sa saker som om jag vore värsta kändisen vilket var så himla kul, att dom brydde sig. Så sen konfan och efter alla fina vänner som jag fick så har jag bara varit mitt riktiga jag.

I helgen så gjorde jag den modigaste saken som jag någonsin har gjort i hela mitt liv. Tänkte inte berätta exakt vad men helt seriöst så hade jag aldrig aldrig varit så nervös som då när jag gjorde det, inte ens när jag började i Valla. Jag hade samlat mod i typ tre veckor och efter att fått pepp från Pom, Jessica och Köttbit så bara gjorde jag det och är så sjukt glad för det. ALLT blev bättre och jag är så himla stolt. Utan att vara ego nu men FYFAN VAD JAG ÄR GRYM!!!!!!!!

Det jag ville säga med det här inlägget är egentligen inte att man växer på Karlberg, utan att man måste våga. Våga göra det man vill, våga säga det man tycker/ tänker/ känner, våga göra fel, våga vara random och det viktigaste våga vara precis den man är.