Skolbytet

Som sagt så har jag gått i två olika skolor för elever med handikapp. Från sexårs till sexan gick jag på en skola som heter Skanskvarnsskolan. Där trivdes jag ungefär till årkurs fyra sen ville jag bara därifrån. Jag kände att jag inte kom någon vart i mitt lärande. I min klass var vi sju elever med olika slags handikapp och dom flesta både hade fysiska och psykiska handikapp. Så tempot på lektionerna var tvunget att anpassas efter dom. Jag menar absolut inget illa mot eleverna, jag har alltid sett dom som mina syskon eftersom att vi var så få i klassen. Eftersom att min förra klass inte följde läroplanen direkt så hamnade jag som bara har ett fysiskt handikapp efter i läroutvecklingen. Det var inte mina lärares fel utan mitt eget fel. Jag behövde ju inte gå i en speciell klass med speciell undervisning medan dom andra behövde det. Så det var mitt eget fel att jag inte bytte tidigare och kom efter. Men jag är ändå glad att jag gick där för att jag fick träffa så många personer som nu är en stor del av mitt liv och så hade vi grymt kul ibland. Seriöst, vi kunde få värsta skrattanfallet mitt i lektionen så att till och med läraren och  assistenterna började att garva. Haha, så himla sköna! Skanskvarn är en jätte bra skola för barn som behöver extra hjälp, både inom lärandet och inom habliteringen. Men JUST jag trivdes inte där till hundra procent. Men rekommenderar verkligen att kolla in den om du söker en skola om du är en förälder till ett barn med handikapp.
I årskurs sju blev vi i klassen automatiskt flyttade till Österholmskolan som är ett högstadium för handikappade. Österholmskola är en bajs skola och det vet alla som jobbar där att jag tycker så struntar i om dom läser det här nu, hehe. Det enda som är bra där är mina kompisar, assistenten Gunnel som alltid fanns för mig och hemkunskapsläraren Katarina som ägde. Resten är bajs. När jag gick där hade vi bla. ingen rektor och skolsyster. Som tur så fixade jag och min kompis så att vi fick gå i en ''vanlig'' svenska klass i en ''vanlig'' skola som låg mitt emot våran. Så vi hängde mest där för att slippa allt skit i vår skola. Redan efter en månad efter skolstarten så hatade jag den. På vårterminen i sjuan började jag och mina föräldrar att leta efter skolor. Jag hade jämt vetat att jag skulle kunna klara av att gå i en ''vanlig'' klass men var osäker på om jag skulle få vänner eller inte. Mamma ringde till rektorn i min nuvarande skola och vi gick dit på ett möte för att prata om olika saker. Jag minns att jag var sjukt nervös. Rektorn frågade mig svåra frågor.Tex. om jag gillade matte. Jag ba: ''Ehm, ja det är kul.'' Man säger ju inte att man hatar matte framför en rektor. Några dagar efter mötet fick vi besked att jag fick börja i den skolan och att dom tyckte att jag skulle gå om och ta igen lite, vilket jag förstod var det bästa. Jag blev överlycklig och redan dagen efter så berättade jag för mina två mentorer på Österholm att jag skulle sluta. Jag gick på ett till möte och fick träffa min nya mentor, gick på öppet hus och träffade fler lärare och började att maila med två från klassen, Lea och Signe. Att börja där kändes redan rätt innan jag ens hade träffat min klass. Den åttonde mars 2010 gick jag in genom porten till min nya skola där min mentor stod. Först pratade vi lite sen var det dags att träffa klassen, min nya klass som nog var helt ovana vid handikappade. Vi gick från rektorns kontor till gula korridoren där både min klass, 6a och 7a hade sina skåp. Min allra första lektion i Valla var engelska och det fanns en ledig plats längst fram bredvid Signe där jag satte mig. Signe och Lea tog hand om mig mina första dagar i skolan. Dom hjälpte mig att hitta rätt och dom presenterade mig för Elin, Mickan och Sofia och jag blev snabbt bra vänner med dom fem tjejerna. Redan efter två veckor så var jag inne i klassen. Ingen mobbade mig, inte ens i dom andra klasserna. På sommarlovet skrev några från dom andra klasserna, speciellt från 7a som hade sett mycket av mig eftersom att vi hade delat korridor, till mig på facebook och var jätte schysta.

Nu har jag gått i Valla i lite mer än två år och jag är accepterad av alla, även dom bad boysen/ girlsen. Jag har utvecklas och ändras så himla mycket, både inom skolan men också i mig själv. Jag har tex. slutat att skämmas för mitt handikapp och börjat att våga visa den jag är. Och så har jag fått sjukt bra vänner och känt mig mer som en tonåring än innan. Att byta skola var mitt svåraste val men det bästa som jag har gjort .