I'm strong

Jag är så jävla stolt över mig själv.

Jag är 15 år, två månader och tjugo dagar. Jag har alltid behövt vara stark i alla lägen ända sen jag var liten. Min födsel var hård. Jag fick ingen luft och det ledde till syrebrist  Jag förlorade några nerver. Tex. dom nerverna som gör att man kan gå. Jag var nära på att dö men redan då kämpade på. Vid ett års ålder fick jag diagnosen Dyskinetisk CP-skada. Läkaren sa att jag inte skulle kunna göra någonting alls. Men åren gick och jag utvecklades. Jag kunde till och med börja på ett vanligt dagis. Åren gick och jag förlorade min biologiska pappa strax innan jag skulle fylla fyra år. Jag förlorade en förälder, en treårings andra halva. Jag var tre år och fattade ingenting. Var är pappa? Frågade jag mamma. Mamma sa att han var i himlen. Jag trodde att han flög fallskärm som var min pappas intresse. Men med åren så fattade jag att han var död. Idag är jag som sagt 15 år. Jag gick i en speciell skola till årskurs sju. Sen bytte jag. Till en vanlig skola och riskerade att bli mobbad. Men när jag väl bytte skola så blev jag accepterad på en gång. Både av klassen, lärare och andra klasser.Visst, det finns några som är lite korkade i skolan. Men jag skitter i dom. Jag har vänner som accepterar mig för den jag är, så varför slösa tid på idioter? Jag har fått ta igen mycket saker som jag hade missat pga min gamla skola. Men nu i åttan är jag godkänt i alla ämnen. Jag har blivit rätt modig. Jag ät så rädd att göra bort mig jämt men jag gör något modigt varje dag nu. Mitt nyårslöfte var ju att våga mer, och det håller jag. Jag är tex. ensam åtta i ensemblen. Visst, det var mitt andra handsval och kunde byta och vara med någon kompis. Men som ni vet så älskar jag musik så jag stannade kvar ändå och det är jag stolt över.

Jag är stolt över att jag orkar såhär mycket.