När jag gick i sexan i början på vårterminen talade vår mentor om att vi skulle få en ny tjej i vår klass. Ingen brydde sig och tyckte det skulle vara kul med en ny elev. Sen berättade att hon är handikappad och har cp. Folk började halft skratta, antagligen för att vi använder ordet cp så mycket till vardags. Mentorn blev så klart arg och skrek på oss. Jag tog dock inte illa upp när han skrek på de andra eftersom jag mest fnissade och snackade med de andra tjejerna. Men det gick inte att inte skratta lite. Dock så skrattade jag av rädsla och nyfikenhet. Liksom hur ska man göra nu? Hur är en person med cp? Kan hon prata? Vi fick reda på att hon inte kunde prata men att hon hade en karta med ord en såkallad bliss. Det var svårt att tänka sig hur det skulle bli.
Dagen hon började kollade alla nyfiket och tror att killarna gick iväg och smått skrattade är hon kom. Man visste inte hur man skulle göra men man försökte såklart att vara trevlig och sa hej, då förstog jag inte alls vad hon sa men antog ett hej. Dagarna gick och jag började prata lite smått med henne men inte tillräckligt mycke för att lära mig hur blissen fungerade. Jag var väldigt fördomsfull innan jag träffade henne, ja jag erkänner. Jag tyckte det var obehagligt att vara i handikappades närhet osv. Usch vad elak jag känner mig. Har dock ALDRIG kallat en handikappad för något eller gett dem blickar bara kollat en stund och snabbt gått därifrån. Men men tillbaka till det jag sa förut. En dag följde jag med henne hem med Michaela, jag började lära mig hur hennes bliss fungerade och såg hur snäll hon var. Jag åkte hem till henne fler gånger och vi klickade väldigt bra och hade hur kul som helst.
Sen kom sommarlovet -11. Vi hade inte träffats eller ens haft kontakten någon gång men det var 4 veckor kvar på sommarlovet och jag tänkte vafan hon är bättre en inget. Så vi bestämde att vi skulle träffas och det gjorde vi, vi var ute och hade sjukt kul.
Jag hade börjat snacka med Danne ett tag innan och sa det till henne hon berättade att hon kände honom så vi träffade honom. Det var även så vi blev tillsammans dock i hennes säng medan hon satt och bloggade... Vi låg inte och strulade haha. Men iaf senare kom även Micke med en dag och sedan dess i 3 veckor frammåt, tror även mer så var det vi fyra. Jag sover över hos henne nästan varje dag och vi ar med dom jag lärde mig försstå vad hon sa när hon snackade vi kunde nästan ha en hel konversation utan att hon använde blissen. Och ja den lärde jag mig också utantill, visste vart alla ord satt osv så det gick hur bra för oss som hälst. Och hur kul hade vi inte? O herregud vad vi garvade, de va nog allt vi gjorde de veckorna. Garvade ärligt talat. Fyfan vad vi gjorde
Nu när jag sitter här brevid henne och berättar detta kan jag inte sluta tänka på vad som hade skett om jag inte hade träffat henne den där soliga sommardagen. Vem vet vi hade kanske inte varit vänner, jag kanske inte hade blivit tillsammans med danne eller blivit vän med Micke. Ibaland borde man bara göra saker utan att tänka. Lika bra att göra saker och se vart de leder istället för att inte göra någonting alls. Samma sak om jag ser någon handikappad nu som bheöver hjälp ler jag mot dem går fram och hjälper till. De har de redan svårt och har inte lika bra självförtroende och hela den harrangen. Såå känner ni någon prata med honom/henne det kanske är jobbigt, många pinsamma tystnader men bryt den. Kom med en random mening som ni båda kommer garva åt sedan. Ni kanske inser att ni har samma intressen eller samma hurmor. Inte vet jag. Men de är människor precis som jag och när man är så bra vän som jag är med nattis får man verkligen veta vilket hat dom kan få. Jag kan få blickar ibland typ som om de undrar vafan jag gör med henne. Människor kan ha fördommar utan att de själva tänker på det. Som jag, jag hade aldrig lagt manken till att jag var fördomsfull för jag hade inte tänkt efter.
Nu ser jag henne som en helt vanligt person bara att hon inte kan gå eller prata helt normalt. Men vafan jag känner henne jag fattar vad hon menar när hon snackar osv. Ja jag får hjälpa henne med vissa saker ibland och nä jag kan inte gör allt jag vill med henne. Typ som o springa in o ut i alla affärer och springa upp i en rulltrappa som går ner , ni fattar. Men istället är vi ute /eller inne och har sjukt dåligt humor... och garvar för att vi känner för det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar